Fulaste ordet?

Ett av de fulaste ord jag vet (förutom svordomar och dylikt) är ordet ”kändis”. Jag har otroligt svårt för hela kändisgrejen som verkar bygga på följande: 1) Det häftigaste som finns är att vara känd. 2) Kändis blir man inte genom att göra något speciellt, utan genom att synas i media, framför allt TV.

De som ännu inte nått kändisstatus gör allt galnare saker för att få sina första fem minuter i rampljuset. De som redan uppnått en viss kändisstatus (t.ex. genom att vara med på svenska Idol och därmed blivit ”superkändis”) är i regel desperata att hålla sig kvar i strålkastarskenet. Ibland tar sig detta totalt osmakliga proportioner.

Men jag har svårt också för den mer ”normala” kändisfixeringen i program som ”Let’s Dance” och liknande. Varför vill folk så gärna se kändisar? Och varför vill folk så gärna vara kändisar? Är det ett monstruöst bekräftelsebehov som bara ökar och blir en drog efter de första fem minuterna av ”fame”? Jag antar det. Jag finner följande seriestrip av en av mina absoluta favorit-satiriker/serietecknare Jan Berglin mycket träffande: "Lek, svenska folk!"

Från kristet perspektiv måste ju detta rimligen ses som en av syndens perversioner av den mänskliga naturen. Och lösningen är förstås att upptäcka Guds kärlek. C.S. Lewis har några mycket intressanta reflexioner om människans behov av att bli sedd av Gud i sin kända predikan "Weight of Glory". Tur att jag fick en andlig knorr på detta frustrerade inlägg!