Milstolpe i USAs historia

Var det någon mer än jag som varit lite trött på det amerikanska presidentvalet de senaste veckorna? Nu är det mer eller mindre över och Obama har vunnit en tydlig seger. Oavsett vad man tycker om olika delar av Obamas/demokraternas politik repektive McCains/republikanernas politik, är det uppenbart att vad som just hänt är en historisk händelse. USA har fått sin förste svarte president. Och det är ingen liten sak. För mindre än två år sedan, innan Obama och Clinton utkristalliserades som demokraternas huvudkanditater, pratade jag med en amerikansk vän om kampanjen. Han var då övertygad om att varken Obama eller Clinton hade någon chans att bli president i slutändan. Varför? Jo, för att Obama var färgad och Clinton var kvinna. Amerika var inte redo för det. Uppenbarligen hade han inte helt rätt och åtminstone för den skull gläder jag mig.

Några milstolpar i USAs historia på vägen till dess förste svarte president:

1776: Oavhängighetsförklaringen. Trots dess vackra ord: "We hold these truths to be self-evident: That all men are created equal; that they are endowed by their Creator with certain unalienable rights; that among these are life, liberty, and the pursuit of happiness...", så var det ingen av "fäderna" som inkluderade de svarta. Slaveriet var fortfarande en institution och trots ett ökande antal fria svarta så var de på inget sätt jämlika.

1865: Amerikanska inbördeskriget är över och 620 000 har dött i striderna. Genom de svartas egen kamp för sin frihet, olika intressegruppers stöd, president Lincolns politik och nordstaternas militära seger har slaveriet avskaffats.

196o-talet: Under det turbulenta 1960-talet bär en mångårig kamp för medborgerliga rättigheter för svarta frukt. Diskriminering på grund av hudfärg förbjuds 1964.

2008/2009: Barack Obama blir den förste svarte mannen att väljas till amerikansk president (den 44:e) och inträder i sitt ämbete i januari 2009.

God bless America!
(Läs mer här, här, och här.)

Inside Bob Dylans Jesus Years on DVD Official Trailer

Bob Dylan: Tell Tale Signs

Nytt skivsläpp med Bob Dylan är alltid en stor händelse och idag köpte jag den nyutkomna Tell Tale Signs (The Bootleg Series Vol. 8). Tyvärr hade jag lite för bråttom i den närmaste skivaffären, tre mil hemifrån, och kom hem med fel version... Eller rättare sagt hade jag inte kollat upp så noga innan att den släpptes i tre versioner. En version med bara en cd-skiva; en version med två cd-skivor; och sen någon sjuk specialversion med tre cd-skivor, och jag vet inte vad, för 1200 spänn!!! I vilket fall som helst kom jag hem med bara en cd-skiva, när jag gärna hade kommit hem med två. Har nu beställt dubbel-cd-versionen på internet, så om nån vill köpa min singel-cd-version så är den din för hundra bagis... (Annars blir den väl julklapp till brorsan.)

Skivan innehåller tidigare osläppt material från ett antal studiosessioner, och några spår som tidigare bara funnits på soundtrack och dylikt. Det osläppta materialet är både alternativa versioner och låtar som inte alls kom med (från albumen Oh Mercy, Time Out of Mind, Modern Times). Gillar skarpt versionen av "Mississippi" som är från Time Out of Mind-sessionen 1997. Låten fanns med i en annan, också mycket bra version, på Love and Theft från 2001. "Red River Shore" och "Tell Ol' Bill" är helt nya för mig och väldigt sköna. Den första är från tidigare nämnda session och den senare är tydligen en annan version av en låt som fanns med på soundtracket till filmen North Country. Sämst, rent spontant är versionen av "Dignity" (Piano Demo), som är väldigt tråkig och fattig, jämfört med en del andra versioner som tidigare finns utgivna.

Ja, är det något som Dylan's bootleg serie bevisar, så är det att det finns en massa riktigt bra outgivet material från hans tidigare album. Och så är han fortfarande här ibland oss och skapar nytt också! Ser fram emot att få den andra cd-skivan om några dagar...

Arnt Uhre, Kristus och konsten

Jag såg på svt:s gudstjänst i veckan (080914) som var en samsändning med nrk och dr (som producerat). Den danske konstnären Arnt Uhre medverkade i gudstjänsten genom att delta i en dialogpredikan, dela sitt vittnesbörd, textläsning och genom sin konst.

Både vittnesbördet och konsten var riktigt spännande och budskapet var väldigt bra. Gudstjänsten var från fastlagssöndagen och bibeltexten handlade om Jesu botande av den blinde mannen utanför Jerusalem.

Prästen Anne Reiter: "Evangeliet idag berättar om Jesus som möter en blind tiggare vid vägen till Jerusalem och ger honom synen åter. Arnt Uhre har mött Herren, som kom och gjorde honom seende."

Uhre berättar sedan om sitt möte med Jesus i en buddhistisk miljö i Paris. Hans möte var av det ovanligare slaget och var en uppenbarelse. Dagen efter besökte han en kyrka och visste direkt att det var den där avbildade Jesus Kristus han mött. Sedan dess har hans liv och konst inte varit densamma.

Om sin första Kristusbild på träbakgrund som han bland annat snidat fram med motorsåg och bränt fram med eld säger han: "Ja, det er voldsomt at brænde sig igennem til Gud, fordi der er nogle ting, der må brændes væk. For Gud er ild. Gud må brænde de slagger væk, der forhindrer os i at se ham klart. Det er en vedvarende proces, hvor Gud prøver at rense mennesket."

Hans starka bilder av den Jesus han mött fick hans konstnärskamrater att överge honom. De sade: "Vi kommer inte förrän du slutar att måla honom!" Uhre kommenterar: "Det er svært for en maler at lave noget, der skaber forargelse. Men det gør Kristus. Det er faktisk vores kulturarv og det, vi har bygget vores rige op på, og det er folk bange for."

Kort sagt: starkt vittnesbörd och starka bilder. Vill du se mötet där flera av Uhres religiösa motiv återges så finns det på svt.se med svensk text. Bland hans tavlor finns flera Kristusmotiv, en trinitarisk målning och en pietá. En utskrift av dialogpredikan finns här.

Prins Caspian-filmen

Ja, då har man sett den nya Narnia-filmen också, närmare bestämt i söndags. Jag blev positivt överraskad. Precis som den första filmen håller produktionen mycket hög klass med effekter och animationer som överträffar det mesta inom fantasy- och sci-fi-världen, inklusive en känd fantasy-trilogi och de "nyare" filmerna om en galax långt, långt borta. Storyn är förstås stundtals omarbetad i jämförelse med boken. Många avsnitt har försvunnit, några andra tillkommit och en viss omkastning i kronologin förekommer för att förenkla handlingen och anpassa den till vita duken. Jag är dock frestad att säga att det ibland gjorts så bra att det är en förbättring jämfört med boken, men det vore väl en skymf mot C.S. Lewis. Andra gånger är det nyanser och detaljer i boken som jag verkligen saknar. Avsnittet jag citerade från boken i ett tidigare inlägg blir mer tillplattat i filmen och den djupa kristologiska insikten försvinner tyvärr. Att filmen inte lever upp till samma nivå som Häxan och Lejonet beror nog bara på att den berättelsen helt enkelt är den bästa av de sju böckerna.

2009 års biohändelse

Stålis, Läderlappen och Luke Skywalker, släng er i väggen! Jag kan redan nu förutse 2009 års biohändelse. I alla fall för alla oss Kenny Starfighter-fans. Den fantastiska rymdparodin/barnserien från 1997 med Johan Rheborg i huvudrollen har gett mig många goda skratt och kommer nu alltså som långfilm - Kenny Begins. Vi kommer att få möta den med störtkruka och hairminator utrustade galaxhjälten Kenny där allting en gång började... Kolla på trailern här.

På youtube finns klipp från tv-serien. Kolla på den sköna scenen (och parodieringen av Stålmannen- och Starwars-filmerna) när Kenny får i uppdrag att rädda hela galaxen här (scenen börjar 50 sek in på klippet och slutar ungefär vid 2.40). Och från en helt vanlig tyskalektion på skolan här.

Kolla också om du liksom jag kan få ALLA rätt på vetgirig.nu's Kenny Starfighter-frågesport.

Caspian, prins av Narnia

Inför filmpremiären av Caspian, prins av Narnia (Prince Caspian) passade jag på att läsa boken igen. Jag har läst hela serien en gång förr i vuxen ålder, förutom de gånger jag läste den som barn. En sak som är slående när man närmar sig denna sagovärld i vuxen ålder är de många talande bilderna om Gud och det kristna livet. Både för dess kristna symbolik och för dess litterära magi står Häxan och Lejonet (The Lion, the Witch and the Wardrobe) i en klass för sig i serien. Boken var den första som skrevs i serien (även om den är nummer två i den inre kronologin) och har säkert varit den första bekantskapen också för många läsare. Och en magisk värld är nog aldrig så magisk igen som just vid första besöket.

Caspian, Prins av Narnia går inte av för hackor den heller. Det är inte för intet som böckerna har uppnått stor popularitet i generation efter generation av läsare över hela världen. Och också här finns, förutom en god berättelse om den unge prinsens väg från landsflykt till sin rättmätiga krona, flera härliga bilder på Aslan, lejonet som representerar Jesus Kristus. Låt mig dela en av dem från den svenska översättningen av Birgitta Hammar. Det är Lucys första återseende av Aslan sedan hon och hennes tre syskon än en gång förflyttats från vår värld till Narnia.

Hon rusade fram till honom. Hon kände det som om hennes hjärta skulle brista, om hon dröjde en enda sekund till. Och i nästa nu kysste hon honom och slog armarna om halsen på honom så långt hon nådde och begravde sitt ansikte i manens vackra silkeslena lockar.

-Aslan, Aslan! Kära, kära Aslan, snyftade Lucy. Äntligen!

Det stora djuret rullade över på sidan och drog med sig Lucy, så att hon till hälften satt, till hälften låg mellan framtassarna. Han sträckte fram huvudet och snuddade vid hennes näsa med tungan. Hans varma andedräkt omvärvde henne. Hon såg upp i hans stora visa ansikte.

-Välkommen, mitt barn, sade han.

-Aslan, sade Lucy, du har blivit större.

-Det är för att du har blivit äldre, lilla barn, svarade han.

-Inte för att du har blivit äldre?

-Jag har inte blivit äldre. Men ju större du blir, desto större kommer du att tycka att jag är.

Återstår att se hur väl filmbolaget lyckats med sin adaption av boken. Jag blev mycket positivt överraskad av filmen Häxan och Lejonet, som jag tycker lyckas mycket väl i att bibehålla böckernas anda. (Till skillnad från vad jag tycker om splatterregissören Peter Jacksons adaptioner av Tolkiens trilogi, men det är en annan femma.) Jag har dock inte riktigt samma förväntningar på Prins Caspian-filmen. Som sagt är det första besöket i en magisk värld ofta det bästa...

Källa: Caspian, Prins av Narnia, Bonnier-Carlsen, 1998.

Sufjan Stevens... igen

Eftersom det inte gick att redigera föregående inlägg efter att det blivit skapat via youtube-länken så lägger jag till lite information här! Ben Myers (bloggaren som alla kristna bloggare vill va?) bloggar på Faith & Theology. Det inlägg jag refererade till kan du läsa här. Mer info om artisten Sufjan Stevens och hans produktion finns här och här.

Sufjan Stevens

Überbloggaren Ben Myers har nyligen publicerat ett läsvärt inlägg om artisten och låtskrivaren Sufjan Stevens. Sufjan är också en av mina favoriter så jag vill inte vara sämre än att bidra jag också. Hittade denna sköna låt på youtube som inte finns med på någon av hans skivor.

Filmtips: Juno

Såg en film häromkvällen, Oscarsvinnaren Juno (bästa originalmanus). Med fräscha grepp, rapp och välskriven dialog, bra skådespeleri och en väldigt fin story förtjänar filmen det positiva mottagande den fått från både kritikerkår och publik. Filmen skildrar en tonårsgraviditet och lyckas bra med att blanda humor och allvar på ett sätt som man sällan ser på film. Att P-O Enquist (som jag storligen beundrar som författare, men vars samhällsanalyser jag sällan delar) gick ut i en krönika i Expressen och fördömde filmen som ett resultat av den kristna högerns lobbygrupper är snudd på komiskt.

Förutom huvudrollsinnehaverskan (Ellen Page) så förtjänar den unge Michael Cera mycket beröm för sin komiska tajming som menlös pojkvän. Både han och en annan av filmens skådespelarensemble, Jason Bateman, kan man dessutom se tillsammans i fantastiska tv-serien Arrested Development.

Citatet: Bob Dylan

Only one thing I did wrong;
Stayed in Mississippi a day to long.

Från låten "Mississippi" på albumet Love and Theft (2001)

Fotboll är kultur...

Foto: Frank Augstein/AP /Aftonbladet

... och till och med finkultur i England som min vän Jan-Robert sade när han besviken fick höra att jag bott ett år i England utan att gå på en enda Premier League-match. Han som pluggade ett år i Manchester BARA för att kunna gå på United.

Bra start på EM iallafall! Grattis Sverige till 2-0 mot regerande mästarna!

Blues-Conny

Vill bara tipsa om att Dagen idag skriver om en skön kille som heter Conny Rodson och som är en hejare på Blues (hittade tyvärr inte artikeln i nätupplagan). Jag rekommenderar starkt ett besök på hans myspace-sida, men framför allt ett live-framträdande för att få detta bekräftat! "Fett med blues" är en favorit, medan "I want Jesus to walk with me" var en positiv överrasking jag fick idag.

Och medan du ändå är på myspace: Kolla även in besläktade och likaledes begåvade Erik Runeson (särskilt Highway Soul) och Andreas Runeson (instrumentalt).

R.S. Thomas: "Det lysande fältet"

Jag har sett solen bryta fram
för att ett ögonblick lysa upp
ett litet fält, och så gått min väg
och glömt det. Men detta var
den dyrbara pärlan, just den åker
där skatten låg gömd. Jag inser nu
att jag måste ge allt vad jag har
för att äga den. Att leva är inte att rusa

mot en flyende framtid, inte heller
att trängta efter ett inbillat förflutet.
Det är att vika av likt Moses
mot undret med den brinnande busken,
mot ett ljus som verkar lika obeständigt
som en gång i världen din ungdom
men är evigheten som väntar på dig.

"Det lysande fältet" ur R.S. Thomas Minnen av eld i översättning av Ingemar och Mikaela Leckius, Artos förlag, 1995.

Min barndoms öken...

Juda öken fotograferad av David Shankbone (Från Wikimedia)

Jag håller på att läsa en bok som heter The Wilderness of God av Andrew Louth som handlar om öknens plats i den kristna traditionen. I samband med ett besök hos min mor för några dagar sedan blev jag påmind om min enda publicerade dikt som berör just ökentemat. Jag skrev den när jag var åtta år gammal och den publicerades i en söndagskoltidning! Mamma har den inramad på sitt skrivbord och jag minns att också pappa var stolt över sin sköndiktande åttaåring... Kan bara säga att jag kände att det var dags för en återpublicering. Håll till godo!

Jag vandrar i öknen
Här finns inget vatten
Jag kan inte vända
Jag är så nära Jesus
Det går inte att vända
Jag har inte långt kvar
Fast jag är mycket trött
Jag måste klara det
Jag vill se Hans härlighet

Inte illa av en åttaåring va? Hmm... luktar det bekräftelsebehov (se föregående inlägg)?

Fulaste ordet?

Ett av de fulaste ord jag vet (förutom svordomar och dylikt) är ordet ”kändis”. Jag har otroligt svårt för hela kändisgrejen som verkar bygga på följande: 1) Det häftigaste som finns är att vara känd. 2) Kändis blir man inte genom att göra något speciellt, utan genom att synas i media, framför allt TV.

De som ännu inte nått kändisstatus gör allt galnare saker för att få sina första fem minuter i rampljuset. De som redan uppnått en viss kändisstatus (t.ex. genom att vara med på svenska Idol och därmed blivit ”superkändis”) är i regel desperata att hålla sig kvar i strålkastarskenet. Ibland tar sig detta totalt osmakliga proportioner.

Men jag har svårt också för den mer ”normala” kändisfixeringen i program som ”Let’s Dance” och liknande. Varför vill folk så gärna se kändisar? Och varför vill folk så gärna vara kändisar? Är det ett monstruöst bekräftelsebehov som bara ökar och blir en drog efter de första fem minuterna av ”fame”? Jag antar det. Jag finner följande seriestrip av en av mina absoluta favorit-satiriker/serietecknare Jan Berglin mycket träffande: "Lek, svenska folk!"

Från kristet perspektiv måste ju detta rimligen ses som en av syndens perversioner av den mänskliga naturen. Och lösningen är förstås att upptäcka Guds kärlek. C.S. Lewis har några mycket intressanta reflexioner om människans behov av att bli sedd av Gud i sin kända predikan "Weight of Glory". Tur att jag fick en andlig knorr på detta frustrerade inlägg!

The One Song/Album Meme

Ok, en till på temat musik. Jag valde låt när det passade bäst och album när det passade bäst. Kommentera och bidra!

1. One song/album that changed your life:
Keith Green, Jesus Commands Us to Go! (Mitt första inköp av Mr. Green)

2. One song/album you own, but haven’t played in a couple of years:
DC Talk, Supernatural

3. One song/album that is a must on the road:
Hmm... jag säger Enter the Worship Circle med 100 Portraits & Waterdeep. (Egentligen blir det nog mest hembrända blandningar för variation.)

4. One song/album that makes you happy:
Ben Harper & The Blind Boys of Alabama, Live at the Apollo (Fantastiskt album!)

5. One song/album that makes you sad:
Bob Dylan, ‘You’re a Big Girl Now’ från Blood on the Tracks

6. One song/album you wish had never been made:
Många det, men jag säger nå’t med Modern Talking...

7. One collection of songs you are amazed it even exists:
Det bästa från Körslaget (Vem köper detta?)

8. One song/album you’ve recently purchased/discovered:
Lars Winnerbäck, Daugava

9. One song/album you love, but are embarresed to admit it:
Rihanna, 'Umbrella'

10. Now tag five people:
Du som läser detta!

The One Book Meme

Också denna lista har jag tagit från Faith & Theology. Välkommen att bidra med dina svar.

1. One book that changed your life:
Bibeln (Kanske inte vidare fantasifullt svar, men åtminstone sant!)

2. One book that you’ve read more than once:
J.R.R. Tolkien, Sagan om ringen

3. One book you’d want on a desert island:
Peter Halldorf (red.), Kyssa spår – Daglig läsning från den tidiga kristna kyrkan (Även om ironin i dessa ord från inledningen nog skulle smärta: ”Ingen lever sitt liv på en ö, ingen blir den hon är isolerad från andra.”)

4. One book that made you laugh:
Douglas Adams, Liftarens guide till galaxen

5. One book that made you cry:
Någon bok ur Lloyd Alexanders barnserie Krönikan om landet Prydain, minns inte vilken...

6. One book that you wish had been written:
Henrik Engholm, Trons paradoxer

7. One book that you wish had never been written:
Dan Brown, Da Vinci-koden (Bedrövlig ur varje aspekt utom den kommersiella.)

8. One book you’re currently reading:
Thomas C. Oden, The Word of Life

9. One book you’ve been meaning to read:
Bob Dylan, Chronicles, vol 1

10. Now tag five people:
Du som läser detta!

The One Movie Meme

Snodde det här testet från bloggen Faith & Theology. Här presenteras mina svar. Välkommen att kommentera eller länka till dina egna svar. Det var inte helt lätt att hålla sig till bara ett alternativ, men man ska väl inte ta det för seriöst. Jag bestämde mig för att inte ta samma alternativ två gånger och heller inte svara samma som den jag kopierade listan från.

1. One movie that made you laugh
Blades of Glory

2. One movie that made you cry
Million Dollar Baby (I alla fall tårögd...)

3. One movie you loved when you were a child
Stjärnornas krig

4. One movie you’ve seen more than once
The Deer Hunter

5. One movie you loved, but were embarrassed to admit it
Kommer inte på någon...

6. One movie you hated
Den trettonde krigaren

7. One movie that scared you
En obekväm sanning

8. One movie that bored you
The Shrink is in (komedi...)

9. One movie that made you happy
Toy Story

10. One movie that made you miserable
Jesus Camp

11. One movie you weren’t brave enough to see
Kollar inte på skräckfilmer...

12. One movie character you’ve fallen in love with
Prinsessan Leia (Jag tror det var håret...)

13. The last movie you saw
The Darjeeling Limited (Rekommenderas!)

14. The next movie you hope to see
Gods and Generals

15. Now tag five people!
Du som läser detta!