Milstolpe i USAs historia

Var det någon mer än jag som varit lite trött på det amerikanska presidentvalet de senaste veckorna? Nu är det mer eller mindre över och Obama har vunnit en tydlig seger. Oavsett vad man tycker om olika delar av Obamas/demokraternas politik repektive McCains/republikanernas politik, är det uppenbart att vad som just hänt är en historisk händelse. USA har fått sin förste svarte president. Och det är ingen liten sak. För mindre än två år sedan, innan Obama och Clinton utkristalliserades som demokraternas huvudkanditater, pratade jag med en amerikansk vän om kampanjen. Han var då övertygad om att varken Obama eller Clinton hade någon chans att bli president i slutändan. Varför? Jo, för att Obama var färgad och Clinton var kvinna. Amerika var inte redo för det. Uppenbarligen hade han inte helt rätt och åtminstone för den skull gläder jag mig.

Några milstolpar i USAs historia på vägen till dess förste svarte president:

1776: Oavhängighetsförklaringen. Trots dess vackra ord: "We hold these truths to be self-evident: That all men are created equal; that they are endowed by their Creator with certain unalienable rights; that among these are life, liberty, and the pursuit of happiness...", så var det ingen av "fäderna" som inkluderade de svarta. Slaveriet var fortfarande en institution och trots ett ökande antal fria svarta så var de på inget sätt jämlika.

1865: Amerikanska inbördeskriget är över och 620 000 har dött i striderna. Genom de svartas egen kamp för sin frihet, olika intressegruppers stöd, president Lincolns politik och nordstaternas militära seger har slaveriet avskaffats.

196o-talet: Under det turbulenta 1960-talet bär en mångårig kamp för medborgerliga rättigheter för svarta frukt. Diskriminering på grund av hudfärg förbjuds 1964.

2008/2009: Barack Obama blir den förste svarte mannen att väljas till amerikansk president (den 44:e) och inträder i sitt ämbete i januari 2009.

God bless America!
(Läs mer här, här, och här.)

Inside Bob Dylans Jesus Years on DVD Official Trailer

Bob Dylan: Tell Tale Signs

Nytt skivsläpp med Bob Dylan är alltid en stor händelse och idag köpte jag den nyutkomna Tell Tale Signs (The Bootleg Series Vol. 8). Tyvärr hade jag lite för bråttom i den närmaste skivaffären, tre mil hemifrån, och kom hem med fel version... Eller rättare sagt hade jag inte kollat upp så noga innan att den släpptes i tre versioner. En version med bara en cd-skiva; en version med två cd-skivor; och sen någon sjuk specialversion med tre cd-skivor, och jag vet inte vad, för 1200 spänn!!! I vilket fall som helst kom jag hem med bara en cd-skiva, när jag gärna hade kommit hem med två. Har nu beställt dubbel-cd-versionen på internet, så om nån vill köpa min singel-cd-version så är den din för hundra bagis... (Annars blir den väl julklapp till brorsan.)

Skivan innehåller tidigare osläppt material från ett antal studiosessioner, och några spår som tidigare bara funnits på soundtrack och dylikt. Det osläppta materialet är både alternativa versioner och låtar som inte alls kom med (från albumen Oh Mercy, Time Out of Mind, Modern Times). Gillar skarpt versionen av "Mississippi" som är från Time Out of Mind-sessionen 1997. Låten fanns med i en annan, också mycket bra version, på Love and Theft från 2001. "Red River Shore" och "Tell Ol' Bill" är helt nya för mig och väldigt sköna. Den första är från tidigare nämnda session och den senare är tydligen en annan version av en låt som fanns med på soundtracket till filmen North Country. Sämst, rent spontant är versionen av "Dignity" (Piano Demo), som är väldigt tråkig och fattig, jämfört med en del andra versioner som tidigare finns utgivna.

Ja, är det något som Dylan's bootleg serie bevisar, så är det att det finns en massa riktigt bra outgivet material från hans tidigare album. Och så är han fortfarande här ibland oss och skapar nytt också! Ser fram emot att få den andra cd-skivan om några dagar...

Arnt Uhre, Kristus och konsten

Jag såg på svt:s gudstjänst i veckan (080914) som var en samsändning med nrk och dr (som producerat). Den danske konstnären Arnt Uhre medverkade i gudstjänsten genom att delta i en dialogpredikan, dela sitt vittnesbörd, textläsning och genom sin konst.

Både vittnesbördet och konsten var riktigt spännande och budskapet var väldigt bra. Gudstjänsten var från fastlagssöndagen och bibeltexten handlade om Jesu botande av den blinde mannen utanför Jerusalem.

Prästen Anne Reiter: "Evangeliet idag berättar om Jesus som möter en blind tiggare vid vägen till Jerusalem och ger honom synen åter. Arnt Uhre har mött Herren, som kom och gjorde honom seende."

Uhre berättar sedan om sitt möte med Jesus i en buddhistisk miljö i Paris. Hans möte var av det ovanligare slaget och var en uppenbarelse. Dagen efter besökte han en kyrka och visste direkt att det var den där avbildade Jesus Kristus han mött. Sedan dess har hans liv och konst inte varit densamma.

Om sin första Kristusbild på träbakgrund som han bland annat snidat fram med motorsåg och bränt fram med eld säger han: "Ja, det er voldsomt at brænde sig igennem til Gud, fordi der er nogle ting, der må brændes væk. For Gud er ild. Gud må brænde de slagger væk, der forhindrer os i at se ham klart. Det er en vedvarende proces, hvor Gud prøver at rense mennesket."

Hans starka bilder av den Jesus han mött fick hans konstnärskamrater att överge honom. De sade: "Vi kommer inte förrän du slutar att måla honom!" Uhre kommenterar: "Det er svært for en maler at lave noget, der skaber forargelse. Men det gør Kristus. Det er faktisk vores kulturarv og det, vi har bygget vores rige op på, og det er folk bange for."

Kort sagt: starkt vittnesbörd och starka bilder. Vill du se mötet där flera av Uhres religiösa motiv återges så finns det på svt.se med svensk text. Bland hans tavlor finns flera Kristusmotiv, en trinitarisk målning och en pietá. En utskrift av dialogpredikan finns här.

Prins Caspian-filmen

Ja, då har man sett den nya Narnia-filmen också, närmare bestämt i söndags. Jag blev positivt överraskad. Precis som den första filmen håller produktionen mycket hög klass med effekter och animationer som överträffar det mesta inom fantasy- och sci-fi-världen, inklusive en känd fantasy-trilogi och de "nyare" filmerna om en galax långt, långt borta. Storyn är förstås stundtals omarbetad i jämförelse med boken. Många avsnitt har försvunnit, några andra tillkommit och en viss omkastning i kronologin förekommer för att förenkla handlingen och anpassa den till vita duken. Jag är dock frestad att säga att det ibland gjorts så bra att det är en förbättring jämfört med boken, men det vore väl en skymf mot C.S. Lewis. Andra gånger är det nyanser och detaljer i boken som jag verkligen saknar. Avsnittet jag citerade från boken i ett tidigare inlägg blir mer tillplattat i filmen och den djupa kristologiska insikten försvinner tyvärr. Att filmen inte lever upp till samma nivå som Häxan och Lejonet beror nog bara på att den berättelsen helt enkelt är den bästa av de sju böckerna.

2009 års biohändelse

Stålis, Läderlappen och Luke Skywalker, släng er i väggen! Jag kan redan nu förutse 2009 års biohändelse. I alla fall för alla oss Kenny Starfighter-fans. Den fantastiska rymdparodin/barnserien från 1997 med Johan Rheborg i huvudrollen har gett mig många goda skratt och kommer nu alltså som långfilm - Kenny Begins. Vi kommer att få möta den med störtkruka och hairminator utrustade galaxhjälten Kenny där allting en gång började... Kolla på trailern här.

På youtube finns klipp från tv-serien. Kolla på den sköna scenen (och parodieringen av Stålmannen- och Starwars-filmerna) när Kenny får i uppdrag att rädda hela galaxen här (scenen börjar 50 sek in på klippet och slutar ungefär vid 2.40). Och från en helt vanlig tyskalektion på skolan här.

Kolla också om du liksom jag kan få ALLA rätt på vetgirig.nu's Kenny Starfighter-frågesport.

Caspian, prins av Narnia

Inför filmpremiären av Caspian, prins av Narnia (Prince Caspian) passade jag på att läsa boken igen. Jag har läst hela serien en gång förr i vuxen ålder, förutom de gånger jag läste den som barn. En sak som är slående när man närmar sig denna sagovärld i vuxen ålder är de många talande bilderna om Gud och det kristna livet. Både för dess kristna symbolik och för dess litterära magi står Häxan och Lejonet (The Lion, the Witch and the Wardrobe) i en klass för sig i serien. Boken var den första som skrevs i serien (även om den är nummer två i den inre kronologin) och har säkert varit den första bekantskapen också för många läsare. Och en magisk värld är nog aldrig så magisk igen som just vid första besöket.

Caspian, Prins av Narnia går inte av för hackor den heller. Det är inte för intet som böckerna har uppnått stor popularitet i generation efter generation av läsare över hela världen. Och också här finns, förutom en god berättelse om den unge prinsens väg från landsflykt till sin rättmätiga krona, flera härliga bilder på Aslan, lejonet som representerar Jesus Kristus. Låt mig dela en av dem från den svenska översättningen av Birgitta Hammar. Det är Lucys första återseende av Aslan sedan hon och hennes tre syskon än en gång förflyttats från vår värld till Narnia.

Hon rusade fram till honom. Hon kände det som om hennes hjärta skulle brista, om hon dröjde en enda sekund till. Och i nästa nu kysste hon honom och slog armarna om halsen på honom så långt hon nådde och begravde sitt ansikte i manens vackra silkeslena lockar.

-Aslan, Aslan! Kära, kära Aslan, snyftade Lucy. Äntligen!

Det stora djuret rullade över på sidan och drog med sig Lucy, så att hon till hälften satt, till hälften låg mellan framtassarna. Han sträckte fram huvudet och snuddade vid hennes näsa med tungan. Hans varma andedräkt omvärvde henne. Hon såg upp i hans stora visa ansikte.

-Välkommen, mitt barn, sade han.

-Aslan, sade Lucy, du har blivit större.

-Det är för att du har blivit äldre, lilla barn, svarade han.

-Inte för att du har blivit äldre?

-Jag har inte blivit äldre. Men ju större du blir, desto större kommer du att tycka att jag är.

Återstår att se hur väl filmbolaget lyckats med sin adaption av boken. Jag blev mycket positivt överraskad av filmen Häxan och Lejonet, som jag tycker lyckas mycket väl i att bibehålla böckernas anda. (Till skillnad från vad jag tycker om splatterregissören Peter Jacksons adaptioner av Tolkiens trilogi, men det är en annan femma.) Jag har dock inte riktigt samma förväntningar på Prins Caspian-filmen. Som sagt är det första besöket i en magisk värld ofta det bästa...

Källa: Caspian, Prins av Narnia, Bonnier-Carlsen, 1998.